Kärlekens Mirakel

Vet inte hur många gånger jag har hört den meningen när de sett Milian, “jag vill också ha en bebis”. Det är oftast mina jämngamla vänner som säger det (22-23 åringar). Missförstå mig inte.

Varje gång tänker jag “åh herregud, skaffa inte en bebis nu, det är inte att bara att vilja ha en bebis, det är så mycket mer”. Det är inte det att jag inte vill unna mina vänner det bästa som finns här i livet men när man formulerar det “jag vill också ha en bebis” (för att de är så gulliga) så känner jag att då är man inte riiktigt insatt i alla sidor av att faktiskt ha ansvar för ett liv – hela livet ut.

Det är inga rosa moln man svävar på även om livet man skapat är det underbaraste man har och även om man älskar honom/henne mer än livet själva. Småbarnstiden ÄR jobbig, den tär på en såväl psykiskt som fysiskt och jag tror att är det någon gång i livet som man verkligen måste vara stark så är det nu.

________________________________________________________________________________________________________________

Jag hade vad andra kallar en underbar graviditet och en perfekt förlossning! Men tänker jag efter så är det jag själva som målat upp denna bild för omgivningen om hur det var. Jag är inte den som gillar att klaga i onödan och ja, jag hade faktiskt stunder under graviditeten som var jätte jobbiga. Jag hade fruktansvärd smärta nertill och jag kunde inte jobba med serveringen merän till 7:e månaden eftersom smärtan var enorm efter långpannor på jobbet (arbetspass på 1o t).

Förlossningen var också bra, eftersom jag sagt till alla hur jäkla häftigt det var och att jag gärna gör om det snart igen. Men tänker jag efter så visst fasen hade jag så ont så att jag trodde jag skulle tuppa av under värkarna, och ja mina värkar började tidigt söndag morgon (dock bara som molvärkar) och sedan föddes Milian över ett dygn senare. Så visst är det så att om vi målar upp en positiv bild i huvudet så glömmer vi lite bort hur vi egentligen upplevde förloppets gång. Denna positiva bild målar jag oftast upp för de som frågar, jag har en övervägande positiv bild av både min graviditet och förlossning men ibland minns jag tillbaka och kommer på stunder då jag faktiskt också mådde skit.

Så, när sedan Milian kom till världen så fick vi ju världens underbaraste lilla unge. Han var så tacksam, sov bra om nätterna, amningen fungerade super bra, han tog napp direkt, han kunde ta flaska vid 2-3 mån ålder om någon skulle passa honom, han har aldrig varit akut sjuk och knappt haft några förkylningar. Vi har helt enkelt haft tur! Då sker samma sak här, någon frågar hur nätterna är och man svarar” ja, helt ok eller jo, han sover rätt bra faktiskt” (man vill ju inte klaga då man vet andra har det sämre). Man är inte först med att klaga men egentligen döljer man något på insidan, innanför de stängda dörrarna.

På bloggen framkommer oftast också övervägande positiva saker i vårt liv. Jag tror inte att jag skrivit så mycket om alla jobbiga stunder man stöter på som småbarnsförälder. Fast ni som bloggar här har antingen redan barn och vet redan hur det är eller väntar ni barn (eller försöker skaffa) och då vill ni kanske inte läsa massa negativt om hur det är att ha barn. När man går där med gravidbulan och längtar tills man ska få se det lilla knytet så är det svårt att se framåt och förstå vad man faktiskt ska handskas med – hela livet. Så då vill man ju klart vara förberedd men ändå inte läsa om en massa jobbiga och negativa stunder.

Så Milian var som sagt en snäll bebis och är fortfarande det men alla dessa faser de går igenom är inget som jag visste om när jag väntade honom. Att man inte skulle få sova hela nätter på läääänge – visst detta visste jag och att det skulle bli många sömnlösa nätter…men såhär många? såhär länge? Det som håller hoppet uppe om att få sova är att man vet att en dag vänder det (för att sedan vända tillbaka igen). Det blir ljuset i det hela – en dag vänder det och då kommer man vakna utvilad och springa in i hans sovrum för att se så att han andas!

Inte förens fram tills nu visste jag att kroppen kunde klara så mycket slitage, så många avbrutna nätter, så många stressiga måltider, så mycket skrik, utmattning och kärlek på samma gång! Det är precis som att människokroppen var förberedd för detta också – hade jag inte varit det så hade jag nog varit halvvägs ner i graven. Men precis som att man har oanade krafter för att klara av en förlossning så har man också fått sjukliga krafter för attt klara av småbarnstiden!

________________________________________________________________________________________________________________

Ja!

Livet som förälder är underbart! Det är inget av vad man kan föreställa sig, man kan nu förstå sina egna föräldrar i allt de sagt och gjort. Kärleken till ens barn är obeskrivlig – även om tankarna ibland skulle vilja kasta ut ungen ur fönstret – så gör man ju inte det för att kärleken övervinner allt.

Och ja, det är en trött, sliten morsa som skriver just nu! Milian är 9,5 månader och inte nog med att man haft avbruten sömn fram tills nu så är han inne i världens hemskaste, jobbigaste fas någonsin. Ni som har/har haft barn i denna ålder vet “Separationsånges fasen” som vi så fint kallar det! Jag skulle vilja kalla det något i form med “Gör-ett-helvete-för-dina-föräldrar-nu-när-musten-ändå-snart-sugits-ut-fasen”.

En trött morsa! Men icke bitter – jag ser som sagt ljuset i det hela och jag ser så mycket framemot en ny graviditet snart och att gå igenom småbarnstiden ännu en gång ! Dessutom ser jag så mycket framemot att möta Milians alla faser, stunder och olika åldrar med dess olika charm. I’m ready, klarar min kropp detta då klarar den allt.





Gud så underbart skrivet och jag kan inte annat än att hålla med, för att läsa hela "mamma jennys" inlägg klicka då här!