"Det handlar om bröst

Jenny Petersson. Ögonen sveper granskande över min bröstkorg. ”Har du mat till henne?” Rösten är ofta uppfordrande, kräver svar. När jag presenterat min nyfödda har det varit den vanligaste frågan, framför allt från kvinnor. Men även en och annan karl lägger sig i. Först ska bebisens kön redovisas, sedan födelsevikten och sen det där om maten.

Jag svarar artigt, försöker övertyga både mig själv och andra att jag är cool med att snacka om mina bröst med vem som helst.

Det finns mat, säger jag. Inga problem. Frågan är förstås vänligt sinnad, svaret rena lögnen. För om sanningen ska fram produceras det för lite käk innanför västen. Det krävdes många tårfyllda timmar för att jag skulle inse att maten inte räckte trots matning var och varannan timme. Under tiden stod BVC-vågen stilla. Bebisens lår förblev pinnsmala.

Dottern förnekar inte sitt skånska ursprung, hon kräver redigt käk för att följa den omtalade viktkurvan. Söt, kaloristinn mjölkersättning som man kan köpa för dyra pengar. Nu får hon även så mycket flaskmat hon orkar äta, BVC-sköterskan är nöjd och jag är ganska lugn. Men det tog tid, och kanske var det också bra.

Om jag kapitulerat tidigare hade jag missat så många kvinnors erfarenheter av amning. För det visade sig så klart att jag inte var ensam med mitt slit. Åtminstone hälften av dem jag ventilerat med har kämpat sig svettiga för att göda sina små. Många har suttit i timmar med sin bebis fastnaglad vid de alltmer ömmande brösten. Allt för att få ungen att öka i vikt och må bra.

Mammorna själva har varit ledsna, känt sig otillräckliga.

Jag inser också att jag haft tur. Inte alla nyfödda låter sig matas med flaska och då står man med ett vrålhungrigt barn, tvingad att förlita sig till sin egen kropp. Den där viktkurvan kan skrämma skiten ur den tryggaste morsa.

När dessutom statliga Livsmedelsverket kliver in och styr upp alla osäkra föräldrar med sina rekommendationer, är det svårt att skaka av sig kravet att amma länge, svårt att borsta bort skulden när man inte lyckas."